bokbloggen.com

Det första man möter i Hermanssons Musselstranden är en mycket poetisk miljöbeskrivning av en kvinna, Kristina, som paddlar kajak i gryningen. Jag blir först lite avvaktande eftersom jag föredrar ett mer direkt språk i böcker. Ganska snart upptäcker jag dock att språket är underbart när berättelsen om Ulrika och familjen Gattman rullas upp.

Ulrika forskar på folktro och vid ett besök på västkusten där hon tillbringade sina somrar dyker minnen från barndomen upp. På musselstranden som är en otillgänglig liten strand bland klipporna hittar hennes söner ett skelett. Hon tänker tillbaka på när hon träffade Anne-Marie Gattman och hennes stora familj. Det är slående hur väl Hermansson beskriver ett barns förtjusning i ett annat sammanhang. Man känner igen känslan av att träffa spännande människor och utan att vara medveten om det inte riktigt uppskatta det man har. När den lilla adoptivflickan Maja försvinner en midsommar visar det sig dock att det finns avstånd mellan familjemedlemmarna Gattman.

Kristina som läsaren möter i början av boken är en kvinna som drar sig undan social kontakt och lever i en stuga i närheten av Ulrikas sommarställe. Hennes historia berättas parallellt med Ulrikas och bär en annan prägel. Hon skapar sina egna bilder och verklighet i utkanten av andra människor liv, men spelar ändå en central roll i berättelsen.

Förutom den konkreta historien är Musselstranden en berättelse om vilka val man gör utifrån de erfarenheter man bär med sig, framför allt ifrån barndomen. Någon gång hinner minnena ikapp en och man vill veta mer om hur det egentligen var.