bokbloggen.com

Vårens hajp på förlagsfronten stavas serieroman. Formatet är ingalunda nytt; längre och mer komplexa berättelser i serieform har publicerats tidigare i Sverige. Det nya är snarare antalet serietecknare som romandebuterar och att de gör det på stora förlag. Nytt är också att framgångsrika författare som Jens Lapidus väljer att närma sig en form som av tradition har uppfattats som alltför underground för att marknadsföras för en större publik, olämplig för vuxna eller rent av litterärt mindrevärdig.

I väntan på de potentiellt revolutionerande svenska titlarna kan jag varmt rekommendera Charles Burns Black Hole, som kom ut i svensk översättning för ett par år sedan. Den tvetydiga titeln syftar på den ångestfyllda tonårstillvaron, men kan även förstås som en metafor för den sexualskräck som är seriens tema, eller mer konkret (och i direkt anknytning) – det kvinnliga könsorganet. Det sistnämnda är ett återkommande visuellt motiv, explicit såväl som i de implicita, mardrömslika bildassociationer som lär göra varje freudianskt orienterad läsare lycklig.

I en amerikansk småstad i mitten av 70-talet sprids ”bacillen” i rasande fart. Det rör sig om en sexuellt överförbar sjukdom som bara drabbar high school-elever och som manifesteras i mer eller mindre bisarra mutationer. Somliga kroppar förvrids och förfaller till oigenkännlighet, andra har turen att förvärva sig estetiska attribut som käcka små svansar. Oavsett symtom har de smittade en sak gemensamt: Upptäcks deras sjukdom blir de omedelbart utstötta ur den friska helylleamerikanska gemenskapen. En efter en tar de tillflykt i den växande kolonin dold i skogarna utanför staden.

Utanförskapet och den mörka känslan av meningslöshet som drabbar en och annan tonåring är oerhört skickligt fångad. Det märkliga scenariot blir helt naturligt eftersom de skeva aspekterna ger skärpa åt budskapet, snarare än grumlar det. Hade Black Hole varit en film hade jag satt den köttsliga alienationens mästare David Cronenberg i regissörsstolen. Nu verkar det istället bli David Fincher som regisserar, en filmatisering är nämligen på väg. Oavsett vem det blir hoppas jag att man behåller Burns visuella stil. De svartvita, expressionistiska teckningarna med tydliga linjer och kraftfulla kontraster är klart cinematiska och oerhört effektiva i att skapa en hemlik och samtidigt skrämmande obekant atmosfär.