bokbloggen.com

”Att forska är att söka i blindo”, citerar den unge zoologen T sin mentor och med det sammanfattar han också Det amfibiska hjärtat som läsupplevelse. På ett odenifinerat universitet i en stad någonstans, upptäcker en anonym forskare ett djur han inte kan placera. Hans enda eventuella bevis på att varelsen över huvud taget har existerat är en gammal plansch märkt ”Amphibie” och några burkar med ruttnande geléaktiga prover som löser upp sig när han öppnar dem. Så småningom får han även tag på uråldrig litteratur där denna amfibie möjligtvis nämns, dock i mer eller mindre spekulativa ordalag. Allt eftersom T kommer närmare den förkrossande möjligheten att det är ett fantasifoster planschen avbildar, blir amfibien verkligare i hans medvetande. Nyfikenheten övergår i besatthet och zoologen ger sig ut på en resa söderut i hopp om att få se djuret som tagit över hans liv.

Få teman kan fånga en läsare så effektivt som skildringen av en karaktärs besatthet. Förutsättningen för att greppet ska fungera är att läsaren blir lika uppslukad av karaktärens sökande som denne själv. Problemet med Jonas Bruns roman är att scenariot är så vagt, objektet vi är menade att åtrå så odefinierat, att vi istället intar hans kollegors position och kommer att betrakta honom som svårgreppbar, introvert, irrationell. Brun misslyckas så att säga med att få oss att vilja dela huvudpersonens galenskap. Det är inte språket det är fel på, författaren skriver med en vackert avskalad prosa som är lättillgänglig samtidigt som den rymmer ett mått av mystik. Problemet är snarare själva amfibien.

Jag är inte zoolog och det är möjligt att jag borde ha varit mer uppmärksam på biologilektionerna, men så vitt jag vet är ”amfibie” samlingsnamnet för groddjur. Dessa är ju i sina många varianter högst reella och dyker upp lite varstans i naturen. När Brun så väljer att kort och gott benämna varelsen ”amfibie” blir jag förvirrad, än mer då bokens baksida beskriver T:s plansch som ”föreställande ett för honom okänt djur: amfibien”. För honom okänt, men för oss? Jag kommer inte ifrån den banala känslan av att det är någon sorts groda T har hakat upp sig på, även om det med största sannolikhet rör sig om ett utdött urtidsdjur.

Jag är medveten om att Bruns poäng just är att utmana fasta gränser och att förflyktiga våra föreställningar – amfibiens natur smälter samman land och hav och det är ingen slump att Bruns djur är tvekönat. Insprängt i boken finns ett bestiarium där typer (”de amorfa”, ”de cirkulerande”), snarare än arter beskrivs. Dessa korta, metaforiska texter blir bokens mest tänkvärda, när Brun vågar överge narrativet kommer hans flytande tankar om tillvaron till sin rätt. Själva berättelsen fungerar sämre och det boken vinner i att vara svävande, förlorar den i drivkraft. Jag saknar motivation att assistera T i hans sökande efter svar, när han förvägrar mig själva frågeställningen.