Svindel. Känslor - W. G. Sebald
fredag, 10 april 2009 av Jonathan
Framlidne tyske författaren W. G. Sebald blev främst känd för sitt litterära bearbetande av faderns och faderlandets nazistiska förflutna. Även i hans nyöversatta essäsamling Svindel. Känslor finns kriget närvarande, om än i periferin. Det centrala som löst håller samman de fyra fängslande essäerna är istället det förflutna i vid bemärkelse. Sebald reser genom Italien, genom kulturhistorien och genom sin barndom i Bayern, lika mån om att hålla sina egna, som andras minnen vid liv.
Boken utgår från en redogörelse för 1800-talsförfattaren Stendhals känslomässiga och fysiska kärlekskrämpor. ”Vad är det som får en författare att gå under?” är den genomgående frågan i Stendhals författarskap och svaret tycks vara syfilis och ett brustet hjärta. Sebalds skildring visar på ett stort mått av empati för Stendhals ofrånkomliga ensamhet och hans passionerade, på gränsen till maniska försök att närma sig kvinnor. Medkännandet bottnar med all sannolikhet i Sebalds egen socialt inkompetenta karaktär. Besattheten återspeglas i en självupplevd anekdot då Sebald blir så till sig av två tvillingpojkars likhet med en ung Kafka att hans maniska försök att förmedla sin fascination kulminerar i att han misstas för pederast. Till skillnad från Stendhal är det dock det förflutnas intrång i nuet som väcker Sebalds passion, snarare än de levande objekten.
Det korta avsnittet är symptomatiskt för Sebalds hela förhållningssätt till tiden. Hur mycket historien än kan smärta tycks nuet och den dunkla förnimmelsen om framtiden vara oändligt mycket mer skrämmande. Sebald reser genom Italien, men är på ständigt flykt undan en okänd fara. Han drabbas av återkommande panikattacker och finner tröst i sin tysk-italienska ordbok, talande nog tryckt 1878. Att den utgör ”en praktisk hjälpreda för alla som vill göra snabba och säkra framsteg i italienskt talspråk” blir närmast komiskt – vem väljer att lära sig en hundra år gammal lingo om inte någon för vilken relationen till historien är viktigare än kommunikationen med nuet?
Sebald har nämnt Elias Canetti som en av sina förebilder och det förvånar mig på sätt och vis. Där Canetti har ett rakt, avskalat språk är Sebalds formuleringar så snirklande att jag inte sällan måste läsa om meningar för att reda ut dem. Samtidigt är innehållet minst lika komplext som formen och det gör att språket inte bara känns motiverat utan rent av stimulerande. Svindel. Känslor är en relativt liten bok, men den klaras knappast av på en eftermiddag. När jag nu har läst från första till sista sidan vet jag att jag bara har skrapat på ytan. Här finns så mycket berättelser, tankar och kunskap att den hamnar bland de verk som inte bara får läsaren att växa, utan som läsaren måste växa in i.
