Konsten att gråta i kör - Erling Jepsen
måndag, 20 april 2009 av Jonathan
Gravt dysfunktionella familjer kan porträtteras i vitt skilda tonlägen, men jag har sällan stött på en så underhållande skildring av helt fruktansvärda omständigheter som i Konsten att gråta i kör. Romanens vinnande grepp är att låta historien om terror och övergrepp berättas ur en naiv 11-årig pojkes perspektiv. Genom vad han ser, men inte fullt förstår, får vi en inblick i en familj där saker till den grad har kommit att kretsa kring faderns välmående att denne till och med får förgripa sig på sin dotter utan att någon direkt ingriper.
För pojken blir det en självklarhet att syster Sanne ska ligga hos far i soffan, annars blir ju far ledsen. Blir han det – och det blir han ofta – går det ut över hela familjen. Att pojken hamnar i maskopi med sin far är historiens mest utmanande faktor och i den hyllade filmatiseringen från 2006 ledde det till att man som åskådare emellanåt nästan kände lika stor ilska gentemot honom som mot fadern. I boken, som är minst lika bra, finns däremot ingen kamera som skapar distans till huvudpersonen. Historien berättas helt och hållet ur hans perspektiv och här framgår tydligare att han inte riktigt ser kopplingen mellan övergreppen och systerns sviktande hälsa. ”Och att hon är sinnessjuk beror på att hon har sovit för mycket på soffan med far. Tror jag. Eller för lite.” Det enda han egentligen vill är att alla ska må bra och han tror sig förstå att det gäller att ha överseende, att nöjda vuxna ger nöjda barn.
Ibland kan det vara svårt att få ett rakt svar från de vuxna, det är som att det är en viss osäkerhet förbunden med vad de säger, men jag tror att de lider av det minst lika mycket själva. Det får man ha överseende med som barn och försöka underlätta för dem – och för sig själv.
Berättaren visar sig inte bara vara offer för en sjukligt egocentrisk far utan för vuxenvärlden som sådan. För det är den Erling Jepsen egentligen skriver om, även om han väljer att exemplifiera den med dess uslaste sidor. Konsten att gråta i kör handlar inte i första hand om sexuella övergrepp utan om den förljugenhet och småaktighet som hör vuxenvärlden till. I den ena dråpliga episoden efter den andra får vi genom en 11-årings ögon se hur långt vuxna är beredda att gå för att få känna sig som mittpunkten i sina små universum, i det här fallet en liten konservativ, frikyrklig by i 1970-talets Jylland.
