bokbloggen.com

Man kommer inte på tal om “Igelkottens elegans” att få höra att det är god litteratur, däremot kommer många säga att det är en skitbra bok, för det är just vad det är. Men detta är inget konstverk, säg hellre en mycket vältalig lärares försök att entusiasmera sina elever för konsten och litteraturen. Boken är ett verkligt underhållande övergångsmedium till de stora verken, men har för mycket av godis i sig för att själv vara ett. Den är en njutning som pekar mot en djupare tillfredsställelse, man kunde säga att den hjälper ovan nämnda elever att växa och deras föräldrar att få kontakt med sin intellektuella ungdom, den verkar respektive uppmuntrande och uppiggande i sin kärleksförklaring till läsning och kultur.

I huvudrollerna har vi dels en äldre, bildad portvakterska, dels en ung, överbegåvad flicka i samma hus. Deras vardagsliv och de tankar de anförtror sin dagbok återges parallellt, som en dialog mellan monologer som tvinnar samman deras livslopp innan de faktiskt möts. Ett möte som för läsare då känns nästan ödesbunden då vi sett deras inre släktskap föregå deras yttre vänskap.

Ett huvudtema är själsligt djup och närvaro kontra distanserad intelligens; förståelse av ting och människor i motsättning till födgeniets förmåga att använda sig av dem. Det finns ett klart ställningstagande för självständiga personligheter som inte ingår i någon befordringsordning, vars utveckling inte kan avläsas genom deras plats i hierarkin, som portvakterskan med sitt vrånga yttre och rika inre. Rang är ju en slags intellektuell myntfot som underlättar utbytet av aktning. Klass däremot är en mer svävande kvalitet vilken tvingar oss att anlita vår människokännedom, dvs satsa en del av oss själva i blicken utåt. Det kräver omdöme, som inför något alldeles nytt.

Jag befarar att höstens filmatisering av boken kommer att skänka oss den insikten, gestaltade av de vanliga avrundade hollywoodska originalen, alltså figurer som inte stöter familjepublikens estetiska ögon och följaktligen inte utmanar deras omdöme. En vetskap utan nervbelägg kallas floskler, och det är ju feelgood-filmers särskilda omvandlingsnummer. Men vi får se, i händerna på en duktig regissör kan allt hända. Tills dess räcker boken långa vägar.