Ur djupen ropar jag på dig - Benjamin Stengård
lördag, 2 maj 2009 av Jonathan
En enkel med effektiv liten episod inleder Benjamin Stengårds samling serienoveller, en av de böcker jag med störst spänning har sett fram emot under våren. En pojkes tvillingbror åker in på sjukhus och när han äntligen kommer hem är han helt förändrad. Stengårds skräck drar åt det groteska och det märks redan i denna första episod, men till skillnad från den splatterestetik där dekonstruktionen av kroppen har ett egenvärde förstår man omedelbart att det är något annat som här är i upplösning. Det är jaget och den subjektiva verkligheten som är på väg att smälta.
Som i berättelsen ”Gestalt” där ett vid första anblicken fint förhållande visar sig dölja en spricka i fasaden. Under en sömnlös natt pratar paret om tillvarons tyngd, när kvinnan utan förklaring börjar göra obehagliga grimaser och ljud. Märkligt nog blir mannen inte förvånad utan påpekar ”Nej, det där är helt fel. Så där skulle du aldrig göra.” Vi börjar ana att hon mittemot är ett manifesterat minne som mannen varken kan släppa eller hålla fast vid i sin fulla form.
Alienation och ensamhet genomsyrar boken och presenteras i sin mest förödande form i ”Beläte”. En psykiskt sjuk man med grav social fobi bestämmer sig för att sluta ta sina mediciner från en dag till en annan. Istället skapar han en liten lerfigur att prata med. I takt med att kemikalierna släpper sitt grepp tar den lille terapeuten över och låter allt värre sidor ur mannens undermedvetna komma fram. Små detaljer höjer känslan av realism och ger intrycket av att författaren – som döpt huvudpersonen efter sig själv – har kännedom om den tillvaro han skildrar. Dessvärre går berättelsen mot ett något för pompöst och inte helt originellt slut.
Då kommer Stengårds begåvning till sin fulla rätt i ”Rede”. Ett par presenterar sitt helylleliv som vore de med i ett livsstilsprogram. Deras gemytliga lägenheten blir dock för läsaren allt mer bunkerlik när det framgår att paret lider av en närmast paranoid rädsla för det som finns utanför. Precis som i ”Beläte” visar författaren hur den som vänder världen ryggen snart bara har sin egen verklighet att utgå från. Den absurda humor som skymtar fram här och var når sin höjdpunkt i illustrationerna av hur paret så att säga har blivit en del av lägenheten och i ett närmast genialt grepp av metaberättande frågar de sig plötsligt vem det är de presenterar lägenheten för. Det finns ju ingen annan där. Stengård visar hur drömmen om 15 minuter i rampljuset har skapat ett samhälle där gränsen mellan allmänt och privat har kollapsat, där vi inte kan ta två steg utan att tänka på publiken och där vi är våra egna fångvaktare – ensammare än vi någonsin har varit.
