Främlingen - Albert Camus
lördag, 27 juni 2009 av Jonathan
Jan Stolpes nyöversättning av Albert Camus existentialistiska standardverk har hyllats av så gott som samtliga skribenter de senaste dagarna. Det har hetat att den är lakonisk och därmed trogen originalet, mer så än Sigfrid Lindströms sextio år gamla översättning som varit den förekommande fram tills nu. För mig, som bekantar mig med Främlingen och Camus författarskap för första gången, och som av nödvändiga skäl inte läser omdömena förrän efter att jag bildat mig en egen uppfattning av boken, blir reaktionerna något problematiska. Jag har nämligen uppfattat Stolpes språk som torftigt och än värre, saknande flyt.
Stolpe skalar av. Och skalar av. Och skalar av. Kvar finns stycken som ”Hemmet ligger två kilometer från byn. Jag gick till fots. Jag ville se mamma genast. Men portvakten sa att jag måste träffa föreståndaren. Han var upptagen så jag väntade en stund.” Som av en slump snubblar jag över Lindströms översättning – den som nu kritiseras för att vara gammalmodig och alltför högstämd – dagen innan jag ska sätta mig och sammanfatta mitt omdöme. Skillnaden är utan tvekan stor. Hos denne heter det till exempel:
”Just då, vid gränsen mellan natt och dag, började fabriksvisslorna att ljuda. De angav arbetets början för en mängd människor som nu var mig likgiltiga för alltid.”
Stolpe skriver istället:
”Just i det ögonblicket, när natten led mot sitt slut, vrålade sirenerna. De markerade starter för en värld som nu var mig likgiltig för alltid.”
Lindström är konsekvent mer målande, mer specifik, jobbar mer med rytmen och har en förkärlek för allitterationer. Så heter till exempel en av textens nyckelfraser ”världens vänliga likgiltighet” hos honom, men ”världens ömma likgiltighet” hos Stolpe. I en mindre släng av mani känner jag mig tvingad att leta upp originaltexten. Min franska är begränsad, men tillräcklig för att förstå att ”la tendre indifférence du monde” hamnar betydligt närmare den senares version. Lindström har istället valt form framför innehåll.
Stolpe har alltså skalat av i relation till Lindström, men inte till originaltexten, som i sin känslolösa ordknapphet speglar huvudpersonens karaktär, hans likgiltiga syn på tillvaron. Rent instinktivt känner jag dock, när jag läser vissa stycken på franska, att Camus text är fåordig av nödvändighet, medan Stolpes översättning är det av tvång. Å andra sidan är min egen franska – uttryckt med välvilja – tämligen lakonisk.
Liknande recensioner:
Främlingen i huset - Sarah Waters
Trevligt men någon som är morgontidig.
Håller med dig.
Stolpe är mer trogen originalet men den andre är roligare att läsa.
Så är det med översättningar.
Man får läsa båda översättningarna.
Ja, frågan är ju om man över huvud taget kan bedöma en bok om man bara har läst översättningen. Frustrerande att man inte kan alla språk i världen!
Det verkar verkligen vara stor skillnad! Jag läste den gamla översättninen för några år sedan.. Tyckte om den. Vet inte om jag borde eller inte borde läsa den nya nu.
Jag har läst alla tre, eftersom jag håller på med en uppsats, där jag ska analysera skillnaderna mellan de båda översättningarna. När jag sträckläser som bokslukare upplever jag inte så stor skillnad men vid granskning mening för mening är skillnaden mycket stor. Jag tror alltså att om man läser för att “se hur det går”, spelar det inte så stor roll men om man vill uppleva stilen så är Stople att föredra. Intressant med kommentaren att Camus formulerar sig med nödvändighet och Stople av tvång. Ja så kanske det är för en översättare…. Det vore också intressant att få något exempel på detta?? Däremot tycker jag inte man kan säga att Stople skalar av eftersom han ligger så nära originalet. Det är i stället Lindström som mycket ofta lägger till ord. Dessutom har Lindström gjort en del rena felöversättningar.