bokbloggen.com

Så var den här. Den tredje och avslutande delen i Holsts svit om maktkamp och intriger i den danska politiken i allmänhet och i det socialdemokratiska partiet i synnerhet. Precis som tidigare är det kvinnorna som står i centrum. Men i den här delen har de feministiska frågorna tonats ned. Istället är det de främlingsfientliga strömningarna i landet som har hamnat i fokus. Elisabeth Meyer, som nu är socialdemokraternas partiledare, hotas av islamistiska fundamentalister och tvingas acceptera att ha livvakter omkring sig under det intensiva valarbetet som förhoppningsvis ska leda till att Danmark får sin första kvinnliga statsminister.

Men det är inte Meyers största problem. Livvakterna är bara ett irritationsmoment. Den stora frågan är hur länge hon kan hemlighålla den demenssjukdom som hon nyligen har diagnostiserats med. En sjukdom som tidigare drabbat och tagit livet av både hennes mor och hennes bror. Hon vet att det inte finns någon återvändo, hennes enda mål är att ta sig igenom nyvalet och vinna det, innan hon lämnar över rodret till Charlotte Damgaard. Frågan är bara om hon kan klara av det utan att bli avslöjad.

”Trodde ni att jag blivit bortförd?” säger hon med en lätt grimas och skjuter upp dörren. ”Jag skulle bara ner och hämta mig en kopp te. Det är väl ingenting att göra sådant väsen av?”
Det är det faktiskt. I allra högsta grad. Inte minst som det på rummen finns såväl vattenkokare som tepåsar till gratis förfogande för hotellets gäster.

Samtidigt planerar en cell i ett nynazistiskt terrornätverk egna attentat. Jackie, en hemvändande soldat som avskedats från armén efter att ha skjutit en obeväpnad man i Afghanistan blir cellens redskap. Efter att ha misshandlat en ung palestinsk pojke i samband med en nazistdemonstration hålls han gömd och isolerad. Han lovas pengar och hjälp att komma tillbaka i ett arbete som professionell soldat, allt han behöver göra är att skjuta rätt person. Det är nämligen allt som krävs för att starta den ofrånkomliga vita revolutionen som en gång för alla ska göra Danmark danskt igen. Okey, det är inte intelligensreserven som har samlats i den här cellen, precis. Även om de förstås tror sig stå skyhögt över alla andra. Här är antagonisterna övertydliga och nästan parodiska – de onda är inte bara korkade, de är rejält fula också.

Precis som de tidigare böckerna, Kronprinsessan och Kungamordet, är Drottningoffret uppbyggd med deckarens klassiska dramaturgi. Tempot är högt. Perspektivet skiftar från stycke till stycke. Det är effektivt och absolut underhållande även om jag önskar att Holst hade nöjt sig med något färre vinklar. Nu är greppet så stort att flera trådar inte leder någon vart. Persongalleriet är så omfattande att det är svårt att hålla reda på alla och många figurer blir ofrånkomligen ganska platta. Men det kan man egentligen bortse ifrån. Den här boken har en stjärna och det är Elisabeth Meyer. Har du läst de tidigare böckerna kommer du garanterat att gilla även den avslutande delen.