bokbloggen.com

Efter att ha läst Ernst Billgrens lilla pocketbok Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor kan jag inte annat än förvånas över att jag hittade den bland kok- och hundböcker på ett varuhus med mycket begränsat och allmänt utbud. Utan några större förhoppningar om att få svar på titelns fråga, såg jag ändå fram emot att läsa lite konstteori i lättfilosofisk tappning. Istället visade sig boken vara en förvånansvärt nischad liten sak, en praktisk och bitvis plågsamt pragmatisk handbok för aspirerande konstnärer.

Visst måste Billgren vara ute efter att provocera. Att inleda med att föreslå att han är ett slags konstvetandets Carl von Linné som presenterar fakta (till skillnad från andra som enbart tycker saker om konst) blir ju skrattretande i ljuset av frågor som ”Varför känns allt tomt och meningslöst ibland?”. För att insikten om livets meningslöshet och världens förgänglighet är en utmärkt utgångspunkt för den som vill måla ”till exempel ett stilleben med två meloner och en vas”, svarar Billgren. Den tänkande människans kanske fruktbaraste fråga har därmed reducerats till en fullkomligt banal nyttoaspekt.

”Undvik åsikter” skriver Billgren längre fram och får mig att tänka på ett stilleben med två stenar och ett glashus. Med detta inte sagt att konstnärens åsikter aldrig väcker tankar. På frågan ”Är det viktigt att provocera?” skriver han:

”Många inom kulturvärlden säger sig gilla provokationer, det är en anakronism i sig eller så har provokationen misslyckats. Idén med en provokation borde vara att man retar upp någon, får den att känna irritation eller vrede. Vad folk menar med att de gillar provokationer är att de gillar att andra än de själva blir provocerade.”

Mig lyckas Billgren provocera med svaret på frågan ”Är det bra med kritik?”. ”Ja om den är för. Nej om den är emot.” svarar Billgren och menar att kritik bara är bra om den är ämnad att hjälpa konstnären. Detta är dock sällan fallet, fortsätter han, då kritiker snarare är ute efter att lägga fram sina åsikter som om de vore de rätta. ”Värst är kritik när den berättar och förklarar vad man håller på med och avslöjar magin, kritiker är antikryptiska av naturen.”

Att Billgren besvarar frågan helt utifrån konstnärens perspektiv är i linje med resten av boken och föga förvånande. Implikationerna är däremot häpnadsväckande. Billgren dömer inte bara ut den värderande konstkritiken utan även den analyserande. Som om en Caravaggio kunde förlora sin trollkraft när vi försökte förstå den. Billgren kunde inte ha mer fel. Kvalitativ konstkritik ger nya perspektiv och rikare upplevelser. Stor konst kan inte avmystifieras. Det är knappast Caravaggio Billgren värnar om. Så vad är det konstnären är så rädd för – egentligen?