bokbloggen.com

Jag upptäckte H. P. Lovecraft någon gång i de sena tonåren och drogs omedelbart in i hans mystiska värld av kosmisk skräck och onämnbara faror. Jag försökte mig aldrig på att formulera riktigt vad det var som berörde mig så starkt men såhär i efterhand kan jag identifiera i alla fall en av anledningarna: drivkraften i Lovecrafts noveller är så gott som alltid en gränslös kunskapstörst. Berättaren – inte sällan forskare eller student av något slag – kommer i kontakt med något som motsäger vedertagna föreställningar om världen och kan inte motstå frestelsen att undersöka fenomenet. I takt med att vi närmar oss sanningen växer den framför våra ögon, tills den slutligen har tagit sig oändliga, eviga, obeskrivliga och ojämförligt fantasieggande proportioner.

That is not dead which can eternal lie. And with strange aeons even death may die

som en central Lovecraft-vers lyder, på svenska vackert översatt till;

Den är ej död som för evigt vilar och i evigheten bryts även dödens pilar.

Lovecraft är för mig alltså de farliga kunskapernas fantasifulle profet. Michel Houellebecq lyfter fram en helt annan författare. Med citat ur brev presenterar han misantropen, reaktionären och inte minst rasisten Lovecraft. Den senare ägnas ett helt kapitel och har man någonsin tyckt sig ana tendenser i novellerna får man dem bekräftade med råge:

Jag hoppas att det blir krig till slut – men inte innan våra medvetanden helt och hållet befriats från de humanitära bojorna av den syriska vidskepelse Konstantin påbjöd. Låt oss då visa vår fysiska styrka som män och arier, låt oss genomföra en metodisk massdeportation som inte går att undkomma eller återvända ifrån.

Som beundrare av Lovecraft är dylika citat smärtsamma att läsa, inte minst då Houellebecq härleder författarens hela skräckestetik till hans rasism och därmed effektivt berövar oss möjligheten att skilja konstnären från konstverket. Houellebecq förtjänar på sätt och vis en eloge för att han vågar återge nedslående fakta utan de förskönande omskrivningar som hör lovecraftianan till. Det stora problemet är att denna information presenteras i kontexten av en villkorslös kärleksförklaring till författaren. Sida för sida blir det svårare att skilja på vems människohat vi egentligen tar del av och i slutändan känns det nästan som att Houellebecq utnyttjar Lovecraft för att få stöd i sin egen nihilistiska livsåskådning.

I sin ogenerat simplistiska svärta ter sig Houellebecq närmast pubertal. Hans text saknar den mognad och distans som hör en övertygande essä till; han problematiserar varken Lovecraft eller sin egen relation till författaren. Vi får veta att han upptäckte Lovecraft när han var 16 år och när han skriver sin essä ungefär 14 år senare är det som att åren inte spelar någon roll; vi ställs inför en depressiv tonårings nihilistiska entusiasm när han förbehållslöst hyllar sin författaridol.