bokbloggen.com

Det är svinkall vinter i Linköping när Malin Fors kallas till ett träd där det hänger en död man. Mannen visar sig vara ”Bollbengan” som lever i utkanten av samhället och har fått sitt smeknamn från att vara bollkalle vid fotbollsmatcherna i Ljungsbro. Polisen får många tips på personer som kan ha haft något att göra med Bengt Andersson som den döde egentligen heter. Tonårsligister, asatroende, de galna bröderna Murvall m.fl. Ledtrådar kan ibland vara villovägar, vilket Malin får erfara.

I boken får man kommentarer från den döde och man får också följa de olika personernas tankegångar. Det är ett skickligt sätt av Kallentoft att bygga sina karaktärer och hur deras innersta själsliv påverkar det de gör och säger. I dessa tankar märker man att en känsla dominerar hos många och har stor betydelse för människans handlande; ensamhet. Man vill inte vara den som är utanför och det kan ibland visa sig vara orsaken till illdåd eller bara obetänksamhet. Malin själv lever med sin ensamhet som tar sig i uttryck i att hon jobbar för mycket och inte sköter om sig och sina relationer på bästa sätt. Hennes 13-åriga dotter Tove är viktigaste personen i hennes liv, men hon börjar också bli vuxen och leva sitt liv med pojkvän och hemligheter.

Budskapet i Midvinterblod handlar mycket om att människors onda handlingar oftast har en historia. Malin Fors gör en egen analys:

Det är inte svårare än så, tänker Malin. Ta hand om de som är små, de som är svaga. Visa dem kärleken. Det finns ingen given ondska. Ondskan skapas. Men jag tror ändå att det finns en given godhet. Men inte nu, inte i den här skogen, här har godheten sedan länge flytt. Här finns bara överlevnad.

Som alla moderna deckare har också Midvinterblod inslag av samhällsskildring och kritik. Den känns väldigt aktuell och hanteras på ett balanserat sätt som inte är moraliserande utan snarare begrundande. Kallentoft har ett bra språk och berättarteknik som ger mersmak. Deckaren är ganska spännande om än lite förutsägbar efter halva boken, men det gör inte så mycket eftersom det är en i övrigt välskriven berättelse.

Mathieu Duray är en ganska ovanlig kombination, kriminalpolis och passionerad katolik. Den kombinationen visar sig komma väl till hands i det fall som ramlar över honom. Hans barndomsvän och kollega Luc ligger i koma efter ett självmordsförsök. Mat kan inte förstå hur Luc, som också är troende, kan begå en dödssynd som detta och börjar nysta i Lucs egna undersökningar. Ett mord på en knarklangare som är det första fallet han tittar på verkar inte tillräckligt för ett sådant sammanbrott. Det visar sig handla om några helt andra mord på franska landsbygden där personer som haft nära-döden-upplevelser mördar och blir mördade. Den katolska tron visar sig viktig eftersom det verkar som om personerna också under sin tid som död upplevt att de har mött djävulen själv.

Jag kallade Luc till min hjälp. Kommen så här långt i utredningen, vad hade han beslutat? Hur hade han kommit vidare? Det fanns en fundamental skillnad mellan honom och mig. Luc trodde på Satan, inte jag.

En lång thriller med mycket religiös symbolik och med besök på många kända europeiska platser. Känns upplägget igen? Nej, det är inte en ny Dan Brown eller Raymond Khoury som tur är. Visst finns de obligatoriska klichéerna med: Ja, huvudpersonen utsätts för livsfara. Ja, han får ihop det med en snygg tjej. Ja, han är en ensamvarg, kanske mer än vanligt. Ändå känns det ganska fräscht när västerländsk naturvetenskap och katolsk världsbild möts i berättelsen och i huvudpersonen Mathieu. Ibland är det förutsägbart och ibland händer det saker som man inte väntar sig.

Är det djävulen som har räddat människor från döden och i så fall i vilket syfte? Mathieu använder rättsläkare, präster, vetenskapsmän och t.o.m. heliga stolens expertis för att söka sanningen. Det blir ganska intressanta diskussioner om gott och ont i och utanför människan, oavsett om man är troende eller inte. Dessutom är det ganska spännande emellanåt.

På Domarö är havet ett ständigt närvarande hot mot dess invånare. Här har Anders vuxit upp och så småningom gjort till sommarställe för familjen i ”Smäcket” som deras stuga heter. På en vinterpromenad över isen till Gåvasten där fyren står försvinner dottern Maja spårlöst. Ena stunden syns hennes röda overall tydligt och i nästa är hon borta, mot all förnuftig logik. Efter katastrofen och skilsmässan söker sig Anders till Domarö igen och har hela tiden en känsla av att Maja finns närvarande, liksom något annat.

Vinden ven runt väggarna och Anders huttrade till. Plötsligt kände han sig utsatt. Som ett oönskat barn i skogen. Utsatt. Hans bräckliga lilla hus stod ensamt, utsatt på udden. Det djupa havet pressade sig uppåt och sträckte ut sina armar. Vinden ålade sig runt, spände sina muskler och sökte efter vägar in.

Ofärd stundar. Det vill åt mig.

Vad ”det” var för något visste han inte. Bara att det var stort, starkt och att det ville åt honom. Att hans befästningar var klena.

Människohamn är en sorglig och otäck berättelse. Anders saknad efter dottern och rädsla för det okända onda för honom orubbligt mot hans egen undergång. Han söker tröst i alkoholen och hos Simon och Anna-Greta som är hans farfar och farmor och som lever som särbo på ön, med egna hemligheter för varandra.

John Ajvide Lindqvist har ibland kallats Sveriges svar på Stephen King och det ligger en hel del i det, även om det också finns mycket som skiljer. Något de har gemensamt är att de på ett skickligt sätt bygger upp karaktärer som man bryr sig om och miljöer som verkar bekanta. Det gör att när verkligheten välts över ända, känner man som läsare verkligen skräcken som smyger sig på huvudpersonerna. Båda författarna har också en känsla för detaljer som levandegör berättandet. I Människohamn fungerar t.ex. pärlplattor, Bamse och en GB-glassgubbe (en blinkning åt Kings Det?) som rekvisita för att beskriva Maja och Anders.

Ett genomgående drag i boken är funderingar kring hur mycket man egentligen kan känna en annan människa, oavsett om man har levt ihop länge och har starka band. Vid flera tillfällen i boken uppenbaras hemligheter och insikter om nära och kära och besvikelsen som då infinner sig skildras ganska brutalt.

Jag kände henne aldrig.

Nej. När han stod mitt på köksgolvet med filten omkring sig insåg han att sakens kärna kunde uttryckas så: han hade aldrig vetat vem Maja var.

Den andra boken jag läser av Ian Rankin och jag fastnar bara mer och mer för denna skotska författare.

I denna bok så får vi återigen följa Kommisarie John Rebus och hans kollega Siobhan på nya mysterier, ja det låter lite barnsligt att skriva mysterier, men tro mig det är en hel del sådana i Ian Rankin böcker och Adress fleshmarket close är inget undantag.

I en av Edinburghs förorter hittas en man av utländsk härkomst brutalt nerhuggen, medierna och samhället vill få det till ett rasistmord. Men är det verkligen sanningen?

Samtidigt som detta sker så hittas även 2 skelett i en källare till en lokal pub, en mor och dess dotter, hur har de hamnat där? Vilka är det?

Och om inte detta vore nog så får Siobhan ett gammalt fall på bordet igen. En ung flicka blev våldtagen för några år sedan, i sviterna av våldtäkten tog hon livet av sig och lämnade sörjande föräldrar och syster efter sig. Men nu har systern försvunnit och det finns inga spår, har hon också blivit våldtagen? Mördad? Ledtrådarna leder till prostitution och strippklubbar…

Jag tycker Ian Rankin är en fantastisk författare, han fångar ens intresse från första bladet till det sista. Boken är spännande och tar även upp en del samhällsfrågor. Ian Rankin knyter ihop boken på ett fantastiskt sätt på slutet, så den är värd att läsas bara av just den anledningen.

Jag har hört mycket om Ian Rankin och att han ska vara en riktigt bra författare, men har dock inte läst någon bok av honom förrän nu.

Boken handlar om kommisarie John Rebus och hans kollega Siobhan, de kommer in i ett fall som handlar om att en officer har gått in i en skola och skjutit ner elever och sedan tagit livet av sig. Vem var han som person? Och varför gjorde han det? En stor mediabevakning dras igång och en av offrens pappor står i centrum och försöker bättra på sin politikerkarriär. Men han försöker även sabba utredningen med en massa anklagelser mot poliserna.

Samtidigt som detta pågår så anklagas självaste kommissarie Rebus för mordbrand på en smågangster, alla bevis pekar på honom men kan det verkligen stämma?

Boken är spännande från början till slut och man kan inte sluta läsa den, och jag tänker lätt läsa fler böcker av denna författare.

I en fiktiv självbiografi möter författaren Bret Easton Ellis sin karaktär från boken American Psycho, seriemördaren Patrick Bateman. Någon har kopierat brotten i boken och nu dras också författaren Ellis in i leken. Själv försöker författaren få ordning på sitt liv som har kantats av sex, droger och lyxliv. Han har försonats med sin tidigare flickvän, skådespelerskan Jayne Dennis och flyttat ihop med henne, deras gemensamma son Robby och Jaynes dotter Sarah.

Lunar Park är en Stephen King-inspirerad skräckhistoria som i vissa delar är en riktig rysare. Den innehåller spöken, leksaker som får liv och kusliga fenomen. Samtidigt finns det en mer självbiografisk berättelse i boken som känns äkta, om Ellis relation till sin far och tankar kring barns förhållande till sina föräldrar. I boken försvinner barn som bor i samma förort som Ellis och han oroar sig naturligtvis för sin son som han har svårt att få kontakt med.

När man läser boken känns det som att huvudpersonen befinner sig i en värld av kvicksand. Ellis kan varken ta sig upp ur beroendet eller känslan av att familjen faller sönder. Dessutom har han mördare och övernaturliga krafter att slåss mot som han inte kan kontrollera. Hopplösheten är total och någon verkar vilja tala om något för honom, men han får inte fatt i budskapet. Lunar Park är en uppgörelse med Ellis eget liv och författarskap förklädd i en riktigt bra skräckroman.

Kriminalinspektör Dennis Milne extraknäcker som yrkesmördare. Det är okej, för han går bara med på att mörda brottslingar. Denna gång tar han med sig en kompis som chaufför och mördar i enlighet med sitt kontrakt tre människor i en bil. Dennis vet inte vilka de är, men Raymond sa ju att de var brottslingar och avskum.

Ett ögonvittne till mordet skapar problem och i hans officiella sysselsättning får Dennis hand om ett fall där unga prostituerades försvinnanden verkar ovanligt skumma.

Handel med döden är en riktigt bra och spännande bok. Berättelsen börjar som en lite långsam, hårdkokt noir och utvecklas till en rasande, actionfylld deckare. Dennis Milne är en våldsam, likgiltig person men ändå sympatiserar jag med honom. Rekommenderas varmt.

När man läser på baksidan av denna bok känner man ett stort ‘WOW’ denna bok måste bara vara jättebra, en riktigt bra story. Den handlar om den blyga och osäkra flickan Annemarie Straube som får flytta till sin rika faster, som hon inte haft kontakt med förut, när hennes föräldrar hamnar i fängelse respektive mentalsjukhus.

Hennes faster driver en känd konstnärskoloni som hon ärvt från sin make, på kolonin så samlas kontroversiella konstnärer och alla kämpar om fastern Drewes gunst. Drewe döper även om Annemarie till Marta som hon tycker är ett mycket mer sofistikerat namn och inte så bonnigt. Men en dag försvinner Drewe spårlöst och man tror att hon är kidnappad, samtidigt som man finner Marta/Annemarie ute i skogen, drogad, naken och misshandlad. Vad är det som har hänt egentligen?

Som jag skrev så tror man verkligen att denna bok ska vara toppen på baksidan beskrivs den som “En otäckt spännande, skarpsinning, och retfullt dubbelbottnad roman om erotisk makt och förvriden kärlek, om skönhetsideal, klasskillnader och dagens konstklimat. Denna iskalla rysare kommer att älskas av alla fans till Minette Walters eller Ruth Rendell” , jag menar hur toppen låter inte detta? Jag som älskar riktiga rysare.

Men denna bok var verkligen en stor besvikelse för den hoppade hela tiden fram och tillbaka i tiden, så man hade nästan aldrig koll på vad som egentligen händer förrän vid de sista 10 sidorna. Så jag blev verkligen besviken, däremot så tar den ju upp en hel del om kontroversiell konst, vad är rätt/vad är fel? Och även om andra viktiga ämnen, men den får ändå ett bottentyg och jag tappade all lust att läsa fler böcker av Lauren Kelly (vilket är en av Joyce Carol Oates pseudonymer).

Två mycket ensamma kvinnor är huvudpersoner i Alvtegens fjärde bok på ”S”. Utöver ensamheten har de två också det gemensamt att de bär på upplevelser från ungdomen som får dem att skämmas. I övrigt lever de väldigt olika liv. Monika är chefsläkare med hög status och hennes yrke är också hennes identitet. Hon plågas av minnena efter hennes brors död i en brand. En död som hon, liksom modern, anser vara Monikas fel. Maj-Britt har inte varit utanför sin lägenhet på trettio år, bär på en väldig övervikt och är beroende av hemtjänsten. Efter att ha brutit med föräldrarna och församlingen blev hon utstött och så småningom förlorade hon också sin familj.

Alvtegen har ett sätt att beskriva personer på som är medkännande. Både genom karaktärernas egna ögon och funderingar samt omgivningens syn målar hon upp levande människor. Ofta bär de på besvärande tankar och ibland kan man nästan känna sig obekväm att läsa så personliga betraktelser. En anledning till det är naturligtvis att man tycker sig lära känna dem.

På väg hem från en kurs omkommer en av deltagarna i en trafikolycka. Monika skulle egentligen åkt med bilen och drabbas av enorm skuld och skam. Det leder till att hon tvingar sig på mannens änka för att försöka ställa saker till rätta. Hon överger sitt liv och försöker på ett mycket påträngande sätt vinna änkans förtroende. Via gemensamma bekanta kommer hon så småningom också träffa Maj-Britt som behöver läkarvård. Maj-Britt brottas också med ångest efter ett brev från en vän från förr som får henne att minnas sitt förfärliga förflutna.

Trots att detta inte är en deckare i traditionell mening innehåller den mycket spänning. Det är också Alvtegens signum och de som läst hennes tidigare böcker känner väl igen sig. Någonstans känner man som läsare att de händelser som ger upphov till problem för personerna i hennes böcker kan drabba nästan vem som helst. En mordhistoria kan många gånger vara mindre medryckande. Dessutom kryddar Alvtegen med en del samtidsskildring och kritik. Ofta kan det göras i små vardagliga funderingar kring vad som står på löpsedlar, hur människor beter sig och liknande. Det gör också att man känner igen sig och berättelsen blir mer trovärdig.

Dan Brown visade med Da Vinci-koden och Änglar och Demoner att han behärskar konsten att fånga läsarens uppmärksamhet. Han kan avsluta varje kapitel med en cliffhanger som gör att man måste läsa vidare. Det är också hans akilleshäl. När man har läst ett par av hans böcker blir man inte längre vare sig överraskad eller särskilt förväntansfull. Tvärtom blir historien förutsägbar och klichéartad.

Gåtornas palats var Browns första bok och han har efter hand förbättrat sitt skrivande, men böckerna innehåller samma ingredienser oavsett om de behandlar konspirationsteorier med religiös bakgrund eller politisk. Karaktärerna är stereotypa med en snygg och smart kvinna, en snabbtänkt och tillika snygg man som har ihop det med kvinnan, en förmodad ”bad guy” och en god fadersgestalt som visar sig vara skurk. Berättelsen är inte särskilt trovärdig och när man hela tiden löser koderna och intrigerna innan de avslöjas blir det inte heller särskilt spännande. Man behövde inte vara kryptolog för det.

Brown blev med Da Vinci-koden rätteligen kritiserad för att ha använt ganska tveksamma källor till sina ”autentiska” fakta. I Gåtornas palats funderar man också en del kring hur Brown egentligen gör sin research. Till exempel hävdas att en punkterad lunga skulle vara en säker död eftersom offret i fråga befann sig i Spanien. Det var väl ändå ett tag sedan landet kunde betecknas som underutvecklat.

Handlingen då? Amerikanska underrättelsetjänsten NSA:s digitala övervakning och databas har utsatts för en oknäckbar kodnyckel, konstruerad av en tidigare medarbetare - Takando. Susan Fletcher, kryptolog, försöker reda ut vem som har läckt information och hennes pojkvän David Becker har skickats till Spanien för att försöka få tag på lösenordet, som den mördade Takanado burit i sin ring. Samtidigt försöker andra få tag på lösenordet för att kunna sprida kodnyckeln och avslöja NSA:s möjligheter att övervaka det amerikanska folket. Gåtorna i palatset hopar sig, men de är som sagt ganska lätta att klura ut.

Det är inte ofta jag ångrar att jag har läst en bok och även denna gav väl en viss underhållning. Men man hade nog klarat sig utan också.