bokbloggen.com

När man läser på baksidan av denna bok känner man ett stort ‘WOW’ denna bok måste bara vara jättebra, en riktigt bra story. Den handlar om den blyga och osäkra flickan Annemarie Straube som får flytta till sin rika faster, som hon inte haft kontakt med förut, när hennes föräldrar hamnar i fängelse respektive mentalsjukhus.

Hennes faster driver en känd konstnärskoloni som hon ärvt från sin make, på kolonin så samlas kontroversiella konstnärer och alla kämpar om fastern Drewes gunst. Drewe döper även om Annemarie till Marta som hon tycker är ett mycket mer sofistikerat namn och inte så bonnigt. Men en dag försvinner Drewe spårlöst och man tror att hon är kidnappad, samtidigt som man finner Marta/Annemarie ute i skogen, drogad, naken och misshandlad. Vad är det som har hänt egentligen?

Som jag skrev så tror man verkligen att denna bok ska vara toppen på baksidan beskrivs den som “En otäckt spännande, skarpsinning, och retfullt dubbelbottnad roman om erotisk makt och förvriden kärlek, om skönhetsideal, klasskillnader och dagens konstklimat. Denna iskalla rysare kommer att älskas av alla fans till Minette Walters eller Ruth Rendell” , jag menar hur toppen låter inte detta? Jag som älskar riktiga rysare.

Men denna bok var verkligen en stor besvikelse för den hoppade hela tiden fram och tillbaka i tiden, så man hade nästan aldrig koll på vad som egentligen händer förrän vid de sista 10 sidorna. Så jag blev verkligen besviken, däremot så tar den ju upp en hel del om kontroversiell konst, vad är rätt/vad är fel? Och även om andra viktiga ämnen, men den får ändå ett bottentyg och jag tappade all lust att läsa fler böcker av Lauren Kelly (vilket är en av Joyce Carol Oates pseudonymer).

Två mycket ensamma kvinnor är huvudpersoner i Alvtegens fjärde bok på ”S”. Utöver ensamheten har de två också det gemensamt att de bär på upplevelser från ungdomen som får dem att skämmas. I övrigt lever de väldigt olika liv. Monika är chefsläkare med hög status och hennes yrke är också hennes identitet. Hon plågas av minnena efter hennes brors död i en brand. En död som hon, liksom modern, anser vara Monikas fel. Maj-Britt har inte varit utanför sin lägenhet på trettio år, bär på en väldig övervikt och är beroende av hemtjänsten. Efter att ha brutit med föräldrarna och församlingen blev hon utstött och så småningom förlorade hon också sin familj.

Alvtegen har ett sätt att beskriva personer på som är medkännande. Både genom karaktärernas egna ögon och funderingar samt omgivningens syn målar hon upp levande människor. Ofta bär de på besvärande tankar och ibland kan man nästan känna sig obekväm att läsa så personliga betraktelser. En anledning till det är naturligtvis att man tycker sig lära känna dem.

På väg hem från en kurs omkommer en av deltagarna i en trafikolycka. Monika skulle egentligen åkt med bilen och drabbas av enorm skuld och skam. Det leder till att hon tvingar sig på mannens änka för att försöka ställa saker till rätta. Hon överger sitt liv och försöker på ett mycket påträngande sätt vinna änkans förtroende. Via gemensamma bekanta kommer hon så småningom också träffa Maj-Britt som behöver läkarvård. Maj-Britt brottas också med ångest efter ett brev från en vän från förr som får henne att minnas sitt förfärliga förflutna.

Trots att detta inte är en deckare i traditionell mening innehåller den mycket spänning. Det är också Alvtegens signum och de som läst hennes tidigare böcker känner väl igen sig. Någonstans känner man som läsare att de händelser som ger upphov till problem för personerna i hennes böcker kan drabba nästan vem som helst. En mordhistoria kan många gånger vara mindre medryckande. Dessutom kryddar Alvtegen med en del samtidsskildring och kritik. Ofta kan det göras i små vardagliga funderingar kring vad som står på löpsedlar, hur människor beter sig och liknande. Det gör också att man känner igen sig och berättelsen blir mer trovärdig.

Dan Brown visade med Da Vinci-koden och Änglar och Demoner att han behärskar konsten att fånga läsarens uppmärksamhet. Han kan avsluta varje kapitel med en cliffhanger som gör att man måste läsa vidare. Det är också hans akilleshäl. När man har läst ett par av hans böcker blir man inte längre vare sig överraskad eller särskilt förväntansfull. Tvärtom blir historien förutsägbar och klichéartad.

Gåtornas palats var Browns första bok och han har efter hand förbättrat sitt skrivande, men böckerna innehåller samma ingredienser oavsett om de behandlar konspirationsteorier med religiös bakgrund eller politisk. Karaktärerna är stereotypa med en snygg och smart kvinna, en snabbtänkt och tillika snygg man som har ihop det med kvinnan, en förmodad ”bad guy” och en god fadersgestalt som visar sig vara skurk. Berättelsen är inte särskilt trovärdig och när man hela tiden löser koderna och intrigerna innan de avslöjas blir det inte heller särskilt spännande. Man behövde inte vara kryptolog för det.

Brown blev med Da Vinci-koden rätteligen kritiserad för att ha använt ganska tveksamma källor till sina ”autentiska” fakta. I Gåtornas palats funderar man också en del kring hur Brown egentligen gör sin research. Till exempel hävdas att en punkterad lunga skulle vara en säker död eftersom offret i fråga befann sig i Spanien. Det var väl ändå ett tag sedan landet kunde betecknas som underutvecklat.

Handlingen då? Amerikanska underrättelsetjänsten NSA:s digitala övervakning och databas har utsatts för en oknäckbar kodnyckel, konstruerad av en tidigare medarbetare - Takando. Susan Fletcher, kryptolog, försöker reda ut vem som har läckt information och hennes pojkvän David Becker har skickats till Spanien för att försöka få tag på lösenordet, som den mördade Takanado burit i sin ring. Samtidigt försöker andra få tag på lösenordet för att kunna sprida kodnyckeln och avslöja NSA:s möjligheter att övervaka det amerikanska folket. Gåtorna i palatset hopar sig, men de är som sagt ganska lätta att klura ut.

Det är inte ofta jag ångrar att jag har läst en bok och även denna gav väl en viss underhållning. Men man hade nog klarat sig utan också.

Fartfylld thriller. Matt Hunter råkade döda en man när han skulle avstyra ett bråk, och åkte in i finkan i fyra år. När han kommer ut är han fast besluten att ta tillbaks sitt liv.

Nio år senare har Matt gift sig med Olivia och har det hur fint som helst, en bulle gräddas dessutom i ugnen. En dag får han ett bildmeddelande från sin frus telefon som visar henne med en hånleende annan man. Men något är skumt med bilden och omständigheterna kring den.

Matt går igenom Olivias mail och besökta webbsidor, men de är rensade. Hon har städat upp efter sig. Nu börjar jakten på sanningen.

Den oskyldige är en underhållande thriller som jag läste ut på en kväll, för jag kunde varken sluta eller somna. Efter den överdrivet melodramatiska prologen (som är på 6 sidor) drar historien igång och saktar inte av förrän på sista sidan.

Hämnare i Göteborg. När hösten kommer till Göteborg börjar Marcus förändras, han kan inte bortse från alla idioter längre. Han blir så förbannad varje gång någon spottar på golvet eller tränger sig i kön att det känns som om han ska explodera.

Men just nu står jag vid fönstret och ser en röd bil parkera mycket nära en blå bil, så att den blå blir klämd och omöjligen kan komma ut. Föraren kliver ur, låser dörren och går visslande därifrån.

Idiotdjävel.

[...] Förut var allting så enkelt. Saker rann av mig. Men nu har de börjat lämna ekon och jag ser saker jag inte såg tidigare. Fula saker. Saker som stör mig.

Irritationen tar överhanden och driver Marcus att börja bryta fler och djupare normer.

Han säger åt en gammal klasskamrat att det är ingen idé att “ta en fika”, för de har inget gemensamt. Han plockar upp en kvinna som tränger sig i en kö och bär henne sparkande till slutet av kön. Marcus märker efter dessa incidenter att han känner ingen skam, ingen inre konflikt trots de djupt rotade tabun de innebär. Finns det en gräns? När börjar jag känna något? Och vad behövs för att alla djävla idioter ska skärpa sig?

Marcus drar ut i Göteborg på ett personligt korståg mot idioterna, för att få dem att skärpa till sig. Han blir en hämnare, beväpnad med slagträ och orubblig övertygelse om hans rätt att döma och straffa.

Vigilante är en mattsvart thriller om våra mörka tankar och den irritation som präglar en storstad. Precis som i Andreas Romans utmärkta fantasyböcker är människan komplex och egoistisk, inte god eller ond.

Denna bok rekommenderas varmt, och är fantasy din tekopp så läs även Drakväktare, Dräparen och Demonen.

Suverän debutroman. Olof, Carolina och Fabian hängde mycket tillsammans under universitetstiden, men Olof har inte hört av sina vänner på mer än tio år. Förrän nu. Olof är idag doktorand i historia och kämpar med sin avhandling, men allt avbryts då han får ett paket från Fabian som innehåller en CD.

Olof kollar igenom Fabians efterforskningar på CD:n men tänker inte så mycket mer på det förrän Carolina ringer och berättar att hon har fått ett likadant paket och att Fabian är anmäld försvunnen någonstans i Västerbottens inland. De två börjar forska i Fabians material och det verkar som att han var något på spåren, svenska nazivänner och royalister i mäktiga sällskap.

Boken är skriven på härlig svenska med enormt ordförråd, och referenserna till svensk historia är inte för detaljerade och tråkiga utan precis rätt för att skänka historien lite kraft. Andreas beskriver skogen på ett sätt som ger mig kalla kårar eftersom jag känner igen känslan:

“Tyst Olof!” väste hon och kisade nervöst mot skogsbrynet.

Egentligen var det bara ett hastigt ögonkast, likafullt kände jag hur ilningarna kom krypande längs ryggraden. Kunde Carolina också förnimma det - att det var något galet med skogen härute? Rörelserna som anades bland de väldiga stammarna var alldeles för tunga och regelbundna för den svaga vårvinden. Grenarna vajade som utväxter från ett levande korallrev. Jag tyckte inte om träden här ute, gillade dem inte alls. De utstrålade en vilja. En observerande, reflekterande och kalkylerande närvaro.

Som om någon höll oss under uppsikt.

Man behöver inte nödvändigtvis vara bekant med djupa skogars hotfulla vajande i en lätt bris för att njuta av denna bok. Om året var till ända skulle jag säga att detta är årets bästa bok. Skräck, thriller, historia och övernatur i en perfekt blandning.

CIA konspirerar. Joel Backman benådas av presidenten, men endast för att CIA har nytta av honom. Det verkar som att Backman lyckades få tag på en viktig hemlighet på toppen av sin karriär och nu vill CIA veta vilka som inte vill att hemligheten ska komma ut; israelerna, ryssarna, kineserna eller saudierna.

Planen är att gömma undan Backman i Italien och sedan lite försiktigt läcka ut information om var han håller hus, och se vilka som kommer och dödar honom.

Grisham har skrivit bättre böcker, men denna är väl okej ändå. Ganska spännande, ganska stämningsfull, lagom fängslande. Känslan av att vara en liten bonde i ett internationellt schackspel förmedlas tydligt, och det är nog det som räddar boken.

Moln av nanorobotar. Ett experiment i Nevadaöknen misslyckas katastrofalt och ett moln av nanopartiklar släpps ut i naturen. Nanopartiklarna är skapade på uppdrag av Pentagon och programmerade att agera som rovdjur i flock. För varje sekund blir de allt intelligentare och farligare.

Michael Crichton tar i denna bok, som han så ofta gör, ett hett forskningsområde och tänker ihop en historia om hur det skulle kunna gå väldigt fel. Jag gillar det, men jag är svag för teknik (nördig tror jag det kallas) så för någon som inte är fascinerad av aktuell forskning är det kanske inte lika roligt att läsa Rovdjur.

Som alltid så har Crichton sina fakta att förvilla läsaren med medan han klämmer in en och annan osanning som man sväljer i förbifarten. Allt blandas i magen till en halvt trovärdig, fullt skrämmande historia om samvetslösa små maskiner som bara följer sin programmering, med ödesdigra resultat.

Thad Beaumont är en författare som kritikerna älskar och som vinner förnäma priser men som inte säljer så många böcker. George Stark, däremot, säljer massor av böcker med sin favorit-protagonist Alexis Machine, vilken älskar att skära i folk med rakkniv. Vad ingen vet är att Beaumont och Stark är samma person, att Stark är en pseudonym.

Thad bestämmer sig för att avliva Stark, avslöja att de är samma person och lägga honom på hyllan. Thads fru är speciellt glad över detta eftersom Thad ibland verkar bli en annan person när han antar rollen Stark.

En dag knackar polisen på dörren och anklagar Thad för mord, en medarbetare på hans förlag har mördats och Thads fingeravtryck finns överallt på brottsplatsen. Dessutom har offret skurits med en rakkniv.

Stark är en bra bok, men inte en av Kings mest kända och det kan bero på att den är högst “overklig” och att man inte får så många svar när man läser den. Men det gör inget tycker jag, ta av dig tänkarhatten och sluka romanen.

Boken är tillägnad Richard Bachman.

[Stark (The Dark Half) ISBN:045052468X]

I likhet med Crichtons andra böcker så tar han här ett aktuellt forskningsområde och belyser problem som kan uppstå om man inte tänker efter före. Alla minns vi hur fel det gick i ‘Jurassic park’, och här går det lika fel när ett virus från rymden hotar att utplåna allt liv på Jorden.

Denna bok skrevs 1969, och börjar med att satelliter skickas upp i yttre atmosfären för att samla in prover. Föga banbrytande forskning tänker vi, men berättelsen är otroligt fängslande och Crichtons känsla för detaljer är som vanligt lysande.

Teknik- och naturvetenskaps-nörden i mig finner stor tillfredsställelse i att konstatera att det som beskrivs i romanen känns troligt, det hade kunnat hända. Crichton åstadkommer detta genom att väva in väldigt mycket fakta i fiktionen, många beskrivningar av hur saker och ting fungerar, så att jag till slut suger i mig även det påhittade utan att blinka.

Fantastisk bok. Läs den och se sen filmen.

OBS! Denna bok är på engelska. På svenska heter den ‘Hotet’ och är svår att få tag på.

[The Andromeda Strain ISBN:0099319519]